Sida:Unga kvinnor del 2 1919.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240
LOUISA M. ALCOTT

stackarn, men han blir allt sämre och därför tycker jag att du och Elsa kunde gå dit.

Betty talade allvarsamt och Margret lovade att hon skulle gå till Hummels dagen därpå.

— Bed Elsa laga till något gott åt dem, men tag till rundligt. Luften skall göra dig gott, Betty, sade Hanna och tillade urskuldande: Jag skall gärna gå, men jag måste sluta min berättelse först.

— Jag har ont i huvudet och är så trött, och därför trodde jag att någon av er ville gå, sade Betty.

— Det står inte på mer än några minuter förrän Amy är här, och hon kan springa förut, så komma vi efter, tillade Margret.

— Nå, då vilar jag mig en smula och väntar på henne.

Därefter lade sig Betty ned på soffan, de andra återtogo sina sysselsättningar och Hummels voro glömda. En timme förgick, men ingen Amy syntes till, och nu gick Margret in i sitt rum för att prova en ny klänning. Hanna var fördjupad i sin berättelse och Elsa hördes snarka framför spiseln i köket, då Betty helt tyst satte på sig sin mössa, fyllde en korg med litet av varje åt de stackars barnen, gick ut i den kyliga luften med tungt huvud och sorgsna blickar i sina milda ögon. Det var sent när hon kom hem igen, och ingen såg hur hon smög sig uppför trappan och stängde in sig i sin moders rum. En halvtimme därefter kom Hanna för att hämta någonting i moderns garderob och fann då Betty sitta på apotekslådan, med bedrövad uppsyn, rödgråtna ögon och en kamfertflaska i handen.

— Kristoffer Kolumbus, hur är det fatt med dig? utbrast Hanna, då Betty sträckte ut handen för att hålla henne på avstånd och genast frågade:

— Har du haft scharlakansfeber, säg?

— Ja, för några år sen, då Margret hade den. Hur så?