— Då kan jag tala om det. Ack, Hanna, det lilla barnet har dött —
— Vilket barn?
— Madam Hummels. Det dog i mitt knä innan hon kom hem, utbrast Betty snyftande.
— Stackars Betty, så förfärligt för dig1 Jag borde ha gått, sade Hanna och tog systern i sitt knä, sedan hon satt sig i sin mors stora länstol med självförebråelse avspeglad i sitt ansikte.
— Det var inte förfärligt, bara så sorgligt. Jag såg genast att gossen blivit sämre, men Lottchen sade att madam Hummel gått efter en doktor, och därför tog jag den stackarn i knäet och lät flickan vila sig litet. Han tycktes ha somnat, men plötsligt skrek han till och hela den lilla kroppen skälvde och sen låg han alldeles stilla. Jag försökte värma upp hans fötter och Lottchen ville ge honom mjölk, men han rörde sig inte och nu först märkte jag, att han var död.
— Gråt inte, snälla du! Nå, vad gjorde du sen?
— Medan jag satt där, med gossen i mitt knä, kom madam Hummel hem med doktorn. Han sade att den lille var död och undersökte Henrik och Minna, ty de klagade över ont i halsen. — Scharlakansfeber, min goda fru; borde ha skickat bud på mig förr, sade han snävt. Madam Hummel svarade att hon var fattig, hade försökt hjälpa sitt barn själv, men då det nu var för sent, kunde hon endast be honom hjälpa de andra och såsom betalning därför taga himlens välsignelse. Då smålog han och blev vänligare, men det var mycket illa med de andra barnen och jag grät med dem tills han plötsligt vände sig om till mig och sade att jag skulle gå hem och ta in belladonna genast, om jag inte ville få scharlakansfeber.
— Nej, det får du inte! utbrast Hanna gråtande och omfamnade systern ännu hårdare, i det hon betraktade henne med oroliga blickar. Ack, Betty, om du skulle bli sjuk, kunde jag aldrig förlåta mig själv. Vad skola vi göra?
16. — Unga kvinnor. II.
