— Bli inte förskräckt, jag tror att jag inte får den så farligt, för jag har sett efter mammas Husmedicin, och där står det att scharlakansfebern börjar med huvudvärk, ont i halsen och att man känner sig besynnerlig såsom jag nu gör. Därför har jag tagit in litet belladonna och mår nu bättre, sade Betty, i det hon lade de kalla händerna på sin brännheta panna och försökte att se ut som om hon varit frisk.
— Om mamma vore hemma ändå! utropade Hanna, i det hon tog till Husmedicinen och kände att det var ofantligt långt till Washington. Hon läste på ett ställe i den, såg på Betty, kände på hennes huvud, tittade ned i hennes hals och sade därefter allvarsamt:
— Du har gått och pysslat med gossen i över en vecka varenda dag och jämt varit tillsammans med de andra som höllo på att få scharlakansfebern, så jag är rädd för att du får den själv, Betty. Jag skall ropa på Elsa; hon vet råd för alla sjukdomar.
— Låt inte Amy få komma hit; hon har inte haft scharlakansfebern, och det vore rysligt om hon skulle få den. Du och Margret måtte väl inte kunna få den omigen? frågade Betty ängsligt.
— Det tror jag inte. Det gör i alla fall ingenting om jag skulle få den, jag, själviska unge, som lät dig gå och själv stannade hemma för att skriva mitt vanliga skräp! mumlade Hanna, då hon gick ut för att rådfråga Elsa.
Den goda kvinnan blev fullt vaken i ett ögonblick och steg genast upp försäkrande Hanna att det var ingenting att oroa sig över, det finns ingen som ej måste ha scharlakansfebern, och om den skötes riktigt, doge ingen däri, vilket allt Hanna trodde och därför kände hon sig betydligt lugnad, då de gingo upp för att tala vid Margret.
— Nu vill jag säga er vad vi skola göra, sade Elsa, sedan hon undersökt Betty och gjort henne åtskilliga frågor. Vi hämta hit doktor Bangs och bedja honom se på dig, mitt söta barn; sedan skicka vi Amy till faster
