anledning att tro, att döma av hennes nuvarande utseende. Låt bli att gråta, barn, det plågar mig att höra folk snyfta.
Amy var på god väg att gråta, men Laurie ryckte helt listigt papegojan i stjärten, vilket hade till följd att Polly låt höra ett kraxande av förvåning och utbrast: »Gud välsigne mina stövlar» i så kostlig ton, att Amy istället brast i skratt.
— Vad nytt från mamma? frågade den gamla damen snävt.
— Pappa är mycket bättre svarade Hanna och försökte att hålla sig allvarsam.
— Jaså, är han det? Det lär väl inte räcka länge, kan jag tro. March har aldrig haft någon hälsa värd att tala om, var det vänliga svaret.
— Ha, ha! Säga aldrig dö, ta en pris snus, adjö, adjö! gnällde papegojan, hoppande på ryggstödet och nappande åt den gamla damens mössa, då Laurie nöp henne i stjärten.
— Tig, din oförskämda gamla fågel! Och du, Hanna, gör bäst i att genast ge dig av. Det passar sig inte att stryka omkring så här sent med en sådan dansmästare till pojke som …
— Tig, din oförskämda gamla fågel, skrek Polly, som med ett skutt gav sig ned från stolsryggen för att hacka »dansmästaren», som fallit i en skrattparoxysm vid papegojans sista ord.
Jag tror inte jag står ut med det här, men jag vill i alla fall försöka, tänkte Amy, då hon var ensam med faster March.
— Gå din väg, otäcking! skrek Polly, vid vilket oartiga tilltal Amy ej kunde tillbakahålla en snyftning.
