Den här sidan har korrekturlästs
7
Qvinnan.
Solen stod så ljus och ren,
Bredande den gyldne vingen
Öfver jorden, öfver tingen,
Öster ut och vester hän.
Ingen stråle, ingen strimma
Såg likväl vår första far:
Höjden var för honom dimma,
Mörker endast djupet var.
Hvilken var det då, hvars hand
Lyfte upp hans sjunkna panna?
Såg han ej en engel stanna
För sin blick, från etherns land?
Var det ej en huld stjerninna,
Som sig sänkt på luftig våg?
Nej, det var den första qvinna,
Det var Eva, som han såg.
Och hon talte: ordet bröt
Sig från läppar två, som glöda.
Form det tog och rosor röda
Spirade ur jordens sköt.
Och hon andades och sköna
Hvita liljor sköto opp,
Klädda uti drägter gröna,
Hviskande om tro och hopp.
