8
Hennes röst i fogelröster
Ljöd från hvarje lund igen;
Vind från vester, vind från öster
Härmade med strängspel den;
Och hon suckar: genom lunden
Flyger sucken mild och varm;
Än den hörs i aftonstunden,
Höjer än naturens barm.
Och dess öga glänste skönt
Och han varsnade på stunden
Solen uppå himlaranden,
Utaf ljusets gloria krönt;
Och dess kind, en solväfd flamma,
Lifvets tända morgonstund,
Syntes honom i detsamma
Glänsa öfver jordens rund.
Luften var så frisk och glad,
Strålarna kring molnen blänkte;
Diamanter dagg-omstänkte
Mandelkronors gröna blad.
Zerafsblickar, silfverskära,
Logo öfver kullars höjd.
Allt var skaparns himmel nära,
Allt var frisk och nyfödd fröjd.
Vågens ljusa skimmerfärd,
Gick i bugter, gick i ringar;
Gyllne fjär'lar, rosenvingar,
Lefvande en blomsterverld.
