Hjertats första sälla stunder,
O, hvad lif, hvad glans, hvad fröjd!
Sällhet andas dalens lunder,
Hoppet leker på hvar höjd!
Och han lyfte upp, vår far,
Brinnande, sin arm mot henne;
Löstes så till ett de tvenne,
Kärlek detta enda var.
Kärlek är det gudasinne,
Som en verld besjäla kan:
Det ger lif, i hopp och minne,
Åt natur’n och menniskan.
Ingen riktigt verlden sett
Och de scener, som den danar,
Om ej själen kärlek anar:
Verld och kärlek äro ett.
Ingen än är fullskapt vorden,
Ingen till ett mål än kom,
Hvilken ej förstod hvad orden
Tro och kärlek tala om.
Hulda, förrän dig jag såg
Var min verld ock nattligt öde,
Sjelf jag tyckte mig bland döde,
Rymden, som ett grafchor låg.
Men du kom, och hvarje smärta
Flydde som ett moln från mig,
Tryckte fröjdfullt till mitt hjerta
Hela verlden uti dig. —
Sida:Ungdoms-Bilder.djvu/13
Den här sidan har korrekturlästs
9
