18
Än hofman då? Nej nej - ack! råden
Mig ej till slikt, jag ej det vill.
På hofvet allt beror af nåden,
Och nådväxt duger jag ej till.
Jag älskar verlden, med de branta
Och fria klippor, pol från pol;
Men icke någon drifhusplanta,
Och icke någon drifhussol!
Nå, krigare? Ja, för att locka
Hvar flicka till att se på mig,
Ty han är statens «bästa docka«
Och ståtlig och hjertridderlig.
Dock nej, jag äger re’n en flicka,
Hon är min lycka, är mitt väl!
Jag på en annan ej vill blicka,
Blott blicka i dess öppna själ.
Der kommer hon, så lätt som vinden:
Hon knappt med foten marken rör;
En himmel glöder genom kinden,
Med tvenne solar ofvanför.
Och nu! — jag vet hvad jag vill blifva,
O ögonblick, att jag det fann!
Kom, flicka, att en kyss mig gifva!
Se, jag vill bli din — man, man, man!
