Natten.
Natt är det ute: natt är det härinne,
Och det är väl, ty natten älskar jag;
I diktens prisma skådar då mitt sinne
Naturens under uti ljusa drag;
På hvarje sky det ser ett hopp och minne
Sin brudfest hålla. Natten är min dag;
Jag älskar den med sina stjernekransar,
Jag älskar den och drömmens sköldmödansar.
Så hög den syns mig. För min tankas öga
Hvad taflor rulla ej i molnen opp!
Jag ser en skymt af Edens strand, den höga,
Liksom en guldkust för min längtans hopp.
Och diamanter i hvart stjernfall snöga
Ett brokigt skimmer kring min banas lopp;
Och ensam är jag; tyst är hela jorden;
Blott jag och harpan der — de tvenne orden!
Så hög den är, men stundom hemsk tillika;
Dock sjelft det hemska, det är äfven skönt,
Det fjettrar känslan med det under-rika:
En jättehamn, af moln och blixtar krönt;
Det lockar tanken att i djupet kika:
En liten bergmö, klädd i blått och grönt;
Magneter äro djupets hemska verldar!
Men blott den starke deras kraft uthärdar.
