54
Det ljus, som solen och dess klara strålar
Om dagen tända öfver jordens rund,
Hvad är väl det, mot själens ljus, som målar
Serafgestalter uppå nattens grund;
Som visar ögat månens silfver-fålar,
Och dunkla vålnader hvar ande-stund?
O, intet. Natten vill jag endast prisa;
Ha, hvad mysterier mägtar den ej visa!
Hvad är väl sol’n, den skinande, den röde,
Som spirar upp på himlahvalfvet blå,
Och visar brådjup, men så toma, öde,
Och visar grafvar, men som slutna stå —
Mot månens ljus, som trollar fram de döde,
Befolkande i mörkret brådjup så?
O, intet. Natten är en evig grufva,
Af dystra scener, men också af ljufva.
Och hell dig, Natt! Du satt bredvid min sida,
Då jag slog upp min blick den första gång;
Till himlens gårdar, de oändligt frida,
Jag leddes upp af dig på drömmens spång;
Du lärde mig att för det sanna strida.
Och gaf mig djerfhet till den första sång;
Dig hell, du källa till allt stort jag drömmer,
Till hvarje blomma, som mitt inre gömmer.
