56
Den ena stunden famnar den andra lifvet om,
Och hvarje mål försvinner då du det nära kom.
Inbillad är hvar sällhet, du griper med din arm,
Men evig oro brinner blott djupt uti hvar barm.
Dock, yngling, om jag krossat ditt hjerta med mitt tal,
I vilda stormen sjunger ock mången näktergal,
Och fram i blixtens härjning en ljusets stråle går;
Och mellan vinterns drifvor bor mången dröm om vår. —
Fanns ej den djupa oro, ej något lif det fanns,
Fanns ingen strid i verlden, då fanns ej ärans glans:
Ur höghvälfd barm af oro hvar mägtig handling går,
Och striden med sin klinga till riddersman den slår.
Om någon sällhet hunnes, jag sköte från mig den,
Det är för sträfvan till den, hvarför jag lefver än;
Och ingen sällhet, yngling, är hög och härlig, så
Att icke sträfvan till den är skönare ändå.
Om önskan kunde fyllas, om målet kunde nås,
Den bästa kraften skulle inom din barm förgås.
Blott djerfsint önskan grunden för högsta handling var,
Och kraft och snille äga ej bättre fosterfar.
Men låt de skuggor hvälfva omkring din fot och blick,
Till grafven ännu ingen af alla vilse gick,
