Den Gamle.
För mig en högväxt gubbe med silfverlockar stod,
Så vänlig han mig tycktes, så öppen och så god;
Men skarp var dock hans panna och skarpt hans öga var,
Och hör, hvad gubben talte: hans stämma var så klar.
"Det är ett mål af hvila, som jemt du hinna vill;
Det är ett slut af oro, din ande sträfvar till;
Men hinner du det äfven, hvad svarar du mig? Nej!
Det mål, du famnar efter, nå dina armar ej.
Sträck ut dem emot himlen och du skall skyn blott nå;
Sträck dem kring jorden, famnen — en dimma famnar då.
För många dolda magter är menskans lif en lek:
Och intet mål det finnes, som ej är fullt af svek.
Och dock hon höres tala om önskningar och hopp,
Ehuru verlden läser blott deras dödsdom opp;
Och dock sin framtid räknar hon ur hvar snabb minut,
Fast jemt erfarenheten hvar räkning stryker ut.
Uti det mål hon drömmer, hon tror all sällhet bo,
Men diktad utaf drömmar är denna menskans tro;
Igenom land af skuggor hon vandrar steg för steg,
Och i den djupsta skugga, der slutar hennes väg.
