Riddarn.
(Öfversättning.)
En riddare, manlig och högväxt och huld,
Med strålande harnesk och hjelm utaf guld,
På frustande fåle som ljungelden for:
Han stannar först der, som Otelia bor.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Att se och älska den skönaste mö.«
«Valkommen,« hon stammar — och liljan på kind
Förbyts till en ros, af den susande vind.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Till brud mig att kora den skönaste mö.«
Förvirrad stod flickan och blek som en dag;
Hur hon var till sinnes, det vet icke jag.
«Jag kom,« var hans ord, «öfver berg, öfver sjö
Att fria till Otill, den skönaste mö;
Men gjorde den ed på min giljare-färd:
Att lefva med dig, eller dö ibland svärd.«
An röd som en vår-ros, än blek som en höst,
Med klappande hjerta och svällande bröst:
«Fly,« suckade hon, «fly, jag han icke, nej!
Min hand och mitt hjerta tillhöra mig ej.«
