En frustande fäle du lärde dig ock
Att rida på,
Och lustigt det gick öfver sten, öfver stock —
Och snabbt också.
Det var som om glädjen, med leende kind,
Flytt hän öfver fälten på flygande vind.
Dock, svara mig, flicka! jag jagar också,
Med lod och spjut,
Om du vill bli min; se då draga vi två
I skogen ut.
Ej raggiga björnen skall mägta att fly:
Hvar kula skall träffa, som blixt från en sky.
O, svara mig, flicka! Jag flyga ock kan,
På bölja blå;
Och tumla min fåle så väl som en an’,
Det svär jag på!
O, kom och blif min, och vi göra en färd,
En lustfärd igenom den stormiga verld.
Maria.
Din blick är en fjäril, på blomsterjagt.
Den sväfvar i morgonens skimrande prakt,
Blott skönhet att dricka;
Och, lita på dig, det törs ingen flicka:
Ditt ord är som såpbubblan, grannt, men skört;
Det gäller ej längre, se’n det förfört.
Fredrik.
Fagerkindade, älskade mö!
Kärleken lär oss att lefva och dö.
