70
Hvad jag var fordom, jag är icke mer:
Djupt sköt din blick i mitt innersta ner.
Såg du mitt inre, du talte visst, du
Icke som nu.
Maria.
Du rosar dig sjelf, men jag känner likväl:
Hvar flicka, du möter, förtjusar din själ;
Din kärlek, lik stunden,
Den ligger på knä för hvar blomma i lunden,
Du känner ej trohet, i lust och nöd,
Du brinner minutligt liksom ett glöd.
Fredrik.
Fullt är mitt hjerta, det klappar och slår,
Vingburen vind kring mig susande går.
Hör du, Marie, än ett ord: när försvann
Qvinnan hos dig, och när blef du en man,
Hård, såsom klippan för böljande sjön,
Kall, såsom snön?
Maria.
En stormvind, du sade, omkring dig far,
Så grip då dess örnstarka luftvingars par,
Och följ den kring verlden:
Jag önskar så glädje som lycka på färden:
En glädje, med kinder som nordens mö,
En lycka, med panna och barm af snö.
Fredrik.
Farväl då, Maria, mitt ve och väl!
För evigt på jorden, farväl! farväl!
