86
Nyboms alltid svaga ämne, försvarlig. Det var Nyboms mening att studera till präst, men ovisst är, om han under sina många Upsalaår lyckades aflägga en enda teologisk examen. Däremot vet man, att han ibland uppträdde som predikant i uppländska kyrkor för en beundrande och andäktig publik. Det berättas också, att då han fullgjorde sin värnplikt i studentbeväringen, utnämndes han af kamraterna till fältpräst. Då psalmsången förklingat, trädde Nybom fram och höll ett af sina religiösa tal med den verkan, att de unga leden kände sig fullkomligt gripna af andakt. Hvarje läsare af Nyboms dikter måste också erkänna, hvilken innerlig och ödmjuk barnatro ofta talar ur hans diktning och ibland kan få så underbart gripande och äkta uttryck som t. ex. i hans med rätta beundrade Sång på julafton. Om Nybom kan man därför med skäl åberopa Runebergs bekanta ord om Love Almquist: »När vår Herre spelar en vacker visa, frågar han ej efter om han väljer en sprucken fiol».
Inom Uplands nation hade Nybom sitt bästa hem. Hur mången kväll steg han icke in här i nationssalen, trängde sig fram till bordet och, sedan han läskat sin törstiga strupe, knackade i bålen och läste upp någon tillfällighetsdikt. Hur många gånger uppdrog icke nationen åt Nybom att i dikt tolka dess glädje och sorg vid skilda tillfällen. Naturligtvis slapp han göra det gratis. Mer än en gång beslutar man »till Herr J. Nybom skulle utgå en summa af 100 Rd. Bco såsom honorarium för de af honom i nationens namn vid åtskilliga tillfällen författade verser». Ett af de mindre kollektstipendierna erhöll han också termin efter termin. Förut är omtaladt, att han var ständig innehafvare af det Hwasserska priset, så länge detta utdelades. Älskad och beundrad måste han ha varit af landsmännen, trots sina i ögonen fallande
