brister. Han synes icke mycket till, ehuru han inom nationen vann åtskilliga förtroendeuppdrag såsom revisor och klubbmästare. Till den senare sysslan ägnade han sig tvifvelsutan bättre än till den förra, och när vid hans sida som klubbmästare — man hade två — stod en sådan gosse som Daniel Hwasser, kan man lätt föreställa sig, att glädjens gratier icke ogärna gåfvo gästabesök på Uplands nation.
Daniel Hwasser och Johan Nybom, de två voro oskiljaktiga vänner. Men hvilka motsatser! Hwasser, en vacker, älskvärd pojke, ett af alla, icke minst af farbrodern, bortskämdt barn, med hvars snedsprång man icke tog det så noga; Nybom, tidigt märkt af fattigdom och umbäranden, enkel och icke alltför bullersam, någon gång uppsluppen äfven han, men mest vemodsfull och skygg.
Från Nyboms klubbmästaretid berättas det[1], att han en dag strax innan en tillämnad fest på nationen mött Gunnar Wennerberg på gatan; Wennerberg framhöll för Nybom nödvändigheten af att särskildt inbjuda prins Gustaf till festen, hvadan Nybom skyndade sig i väg till prinsen, som lofvade att komma, om han fick taga sin bror, kronprinsen, med sig. »Och jag — berättar Nybom i väg till mina kullor — det fanns 5O kullor i stan, vackra stora kullor från Mora: — Nu ska ni ta det hvitaste tyget på er och göra er fina, för i kväll ska ni dansa med prinsen!» —
Den situation, som den lilla anekdoten ställer oss lifs lefvande för ögat, är typisk för tiden. I prins Gustaf hade Nybom en trogen gynnare och vän. Mer än en gång hände det, att den unge fursten i smyg stack en större sedel i handen på sin fattige landsman. Nybom
- ↑ Cecilia Bååth-Holmberg a. a., s. 164.
