af nationslifvets trånga skrankor, i stort sedt ingenting annat än ynglingaålderns heta längtan ut till vida vatten och obegränsade perspektiv.
År 1826 dyker helt plötsligt i vår nations tideböcker upp en liten notis, som är det första synbara tecknet till hvad som komma skall. Det gäller nämligen ett från Stockholms nations studenter utgånget förslag om frivillig insamling till förmån för grekerna. Man märker granneligen vid ärendets handläggning inom nationen, hur ytterligt ovan och främmande man var vid att fatta position i slika frågor. Också torde det framför allt ha varit lord Byrons deltagande i den grekiska frihetskampen, som väckt frågan å hane, och mindre några klara föreställningar om hvad saken i verkligheten gällde. Annorlunda ter sig situationen vid 30-talets början, då den polska frihetsrörelsen sätter sinnena i brand och låter en våg af starkt rysshat gå genom den akademiska ungdomens värld. Tidningen Aftonbladet berättar, att studenterna vid 1831 års valborgsmässofirande samlats på torget och höjt entusiastiska lefverop för Polens sak. Okynnesdemonstrationer uteblefvo naturligtvis icke. En morgon befanns den ryske tsaren hängd in effigie i ett rep, som var spändt mellan Nybron och närmaste hus på Västra Ågatan. Tilltaget rapporterades till Stockholm, men väckte bland studenterna idel belåtenhet. Någon sordin på känslorna lade visserligen de ingångna under rättelserna om polackernas nederlag. Men sympatierna voro fortfarande lika afgjorda och utlöste sig nu i sorgefester för de fallna hjältarna. En sådan fest hölls i Upsala den 13 oktober 1831 under allmän tillslutning. Efter festen samlades nationerna på slottets borggård och utbringade lefven »för minnet af de män, som stupat för friheten». Värjor med svart krusflor voro upphängda utanför fönstren, och på gatorna gingo studenterna
