Sida:Uplands nation 1800-1914.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
119

som nattpatruller. I hvad mån vederbörande myndig­heters förhoppningar genom denna egendomliga anord­ning gingo i uppfyllelse, veta vi inte, men att de icke helt infriades är väl tämligen säkert. Fortfarande hittar Rector Magnificus klagomål vägen till nationens bord; och kontrollpatrulleringen torde knappast ha blifvit mer än en kortvarig episod i nationens lif.

Nu till slut på detta långa kapitel några korta erinringar om nationens nöjeslif under samma tid. Tyvärr förbjuder oss utrymmet att däråt ägna en så stor uppmärksamhet, som det kanske förtjänar. Bristen på källmaterial gör sig aldrig så tydligt för­nimbar, som när det gäller nationens nöjeslif. Nästan de enda meddelanden, som slå oss till buds, äro de här och hvar i memoarer och bref inströdda små notiserna. Det behöfdes en frodig diktarfantasi för att bakom de i protokollen införda små antydningarna om en vårfest på Eklundshof, en karnevalstillställning, en sångarhyllning, en mårtengåsfest på nationen se hela det brokiga och lefvande lifvet med sina dagrar och skuggor. Som ett hellenskt Dionysoståg stormar hela 40-talets studentbackanal förbi oss i extatisk yra. Det är den upsaliensiska studentungdomens renässanstid, frodig och obändig. Naturligtvis förnimmer man här och hvar djupare liggande toner, och sällan får man en så lefvande erinran om, att guden Bacchus löser ut de lyriska sidorna af vårt nationella väsen[1], som när man dyker ned i dessa decenniers glada nöjeslif.

Det är den första maj 1845. Svartbäcksgubbarna ha gått öfver fallen vid den gamla kvar­nen, Lambys kanoner ha redan hälsat den första båtens ankomst, de hvita mössorna lysa upp

  1. Wilh. Andersen. Bacchuståget i Norden, s. 88.