118
bestreds stadens vakthållning nattetid af de vanliga brandvakterna, som beväpnade med sax och utstyrda i ett slags uniformerad hatt hade att mellan 10 och 4 postera på stadens gator och ropa ut sina timmar i gathörnen.[1] Universitetet hade dessutom sin särskilda vakt, de akademiska vaktkarlarna, som hade sitt »corps de garde» vid S:t Eriks torg i bottenvåningen af gamla »Kuggis», nuvarande konsistoriehuset. Där postade vaktkarlarna från 10 till 4, iklädda långrockar och höga hattar samt försedda med hillebarder. Allt gick fullkomligt militäriskt till, med ordentliga vaktombyten och med tapto, som slogs på en gammal trumma. Det är tydligt, att dessa posterande nattvakter, oftast gamla giktbrutna gubbar, långt ifrån voro sin kvistiga uppgift vuxna. Det hela blef ju och måste bli en formlig parodi på ordningsmakt. Icke underligt om dessa missförhållanden gåfvo vederbörande myndigheter verkliga bekymmer. Men så fick man en verkligt ljus idé. Man uppdrog åt fastighetsägande nationer att genom utsedda representanter bidraga till ordningens upprätthållande. Bellman als Erzieher i all ära, men det här var knappast förnuftigare.
På landskapet den 4 maj 1853 framlade förste kurator förslaget om bildande af allmän nattpatrull. Det heter i protokollet härom: »Ehuru olika åsigter yttrades öfver detta förslag, som af många ansågs alldeles obehöfligt, ansågo sig dock landsmännen ej med heder kunna undandraga sig denna nattpatrull, helst denna börda ej komme att drabba nationen oftare än tre gånger om året». Det egendomliga behaget i den nya sysslan lockade fram många frivilliga anmälningar. Sammalunda var förhållandet året därpå, då J. B. Hörlin, doc. Nordling, W . Nordling och C. R. Nyblom anmälde sig
- ↑ C. B. Nyblom a. a., s. 61.
