Hoppa till innehållet

Sida:Uplands nation 1800-1914.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

Därefter sjöng en utvald kör till melodi af Integer vitae en af Nybom författad begrafningshymn, som endast hade det felet att klinga för praktfull vid ett sådant skämt­samt tillfälle.

»Hvart går tåget, blomstrande ungdomsskara?
Säg, hvi skälfver så öfver varma rosor
sorgligt ljuf en glindrande tår på kinden,
löjenas sofbädd.

Vördnadsfull i bjudande blickens allvar,
höljd i mantel, tecknad af nattens färger,
satt i herrskarmakt uti nordanskogen
fruktad en konung.

Hjeltesagan bar han på fadersarmar
och vid norrskensflammor dess runor läste,
medan stormen tumlade vildt på fjället,
läste och tänkte.»

Efter några yfverborna verser af skandinavisk klang — man befann sig ju midt uppe i skandinavismen — blir skalden vekare. Till hälften en Afrodite, född i »himmelsk fägring» och »varma tårar», till hälften nunna kommer våren:

»Naken stod hon, höljd blott af helig oskuld;
lösta lockar lekte kring liljeängder
och så varm från spegeln af djupblå ögon
skimrade glädjen.

Sångens gyllne luta hon bar i handen
doft af blomsterbönor den hulda kringflöt,
och ett jubelskri utaf glädje mötte
Våren i Norden