Nyblom har i sina minnen[1] lämnat en drastisk, säkerligen något öfverdrifven skildring af förhållandena inom nationen vid denna tid. Vi lämna för en stund ordet åt honom: Då vi — kamraterna från skolan — sammanträffade 1853—54 i Uplands nation vid S:t Larsgatan i Upsala, härskade där ett förstelnadt lif, representeradt i de äldres och tongifvandes led af gamla skolmagistrar, öfverliggare och lata toddygubbar — och vi önskade ifrigt att kunna bryta det döddansar-skenlif, som härskade i ungdomsleden. Första året gick i gammal trall, men med 1855 blef tonen ändrad. Vår hedervärde förste kurator, magister C. F Lindgren, gammal skolman, fann det till sist vara på tid att lämna spiran till yngre händer, afsade sig kuratelet och blef genast vald till hedersledamot, hvarvid han hälsades med en vänligt sinnad sång af C. R. Men nu gällde det att få en ny förste kurator efter vårt sinne. Vi hade honom klar. Det skulle antingen bli Victor Nordling, f. d. president i rektoristpubliken, eller ock hans närmaste man Gustaf Gilljam, f. d. senator i samma pojksamhälle. Vi älskade och ärade Victor, men funno mera ruff, fart, initiativ och fram för allt talargåfva hos Gustaf, »vox populi», som han kallades, för sin skärande stämma. Vi ställde till en liten revolt. Det skulle väljas seniorer efter flera gubbar, som afgått. Parollen blef denna: Gustaf Gilljam först senior, och därpå ögonblickligen förste kurator. Det var något oerhördt att på det sättet laga ett jättesprång från juniorernas midt till senior och förste kurator. Vår kandidat var då 23 år gammal. — Planen var djärf, men den lyckades. Det var ungefär, som om Napoleon från korpral blifvit förste konsul.
Detta blef signalen till, att alla gamla öfverliggare,
- ↑ C. R. Nyblom. En sjuttioårings minnen II och III. s. 116 f.
