för friare teologisk forskning i Sverige. Säkerligen äro de teser fram lagda af Tit. Åkerberg, som den 21 oktober 1865 ventilerades på vår nation. Den första tesen lyder: Religiositet är kärlek till Gud. Den andra: Allt annat hvarigenom människan tror sig kunna vinna Guds välbehag, vare sig uppfyllandet af vissa lagbud eller tron på vissa läror, är vantro. Den femte: Christus har en gång för alla utdömt auktoritetstron. Den sjätte, ett citat från Parker: »Om Jesus af Nasareth återkomme och stode i samma förhållande till det nittonde århundradet, som till sitt eget, så skulle den första sak, mot hvilken han predikade, blifva vår tids så kallade kristendom.»
Från året 1866, för hvilket jämväl uppgifter angående respondenter och opponenter saknas, anföra vi följande teser: Vi anse, att rättigheten att bekläda statsämbeten bör utsträckas till juden förr än till kvinnan. — Iliadens hjältar, om ock från grekisk synpunkt ojämförliga, äro i själfva verket ej annat än riktiga krukor. — Dansen för att kunna anses som skön konst, får ej vanställas af lättfärdiga rörelser och anspelningar. Stackars Carl XII får än en gång stå till rätta inför nationens tribunal: Vi anse, att Carl XII gjort Sverige mera ondt än Gustaf IV Adolf. Om personliga sorgliga erfarenheter vittnar tydligen utställaren af följande tes: Vi anse, att Upsala samhälle icke har någon framtid för sig, så länge en enda medlem, af den närvarande magistraten fortfarande därstädes fungerar. Ur nationens innersta själ får man väl tro, att en sådan tes som följande är hämtad: Ett glas punsch bör vara ett appendix till hvarje talöfning. Icke endast ur språkhistorisk synpunkt torde man ha diskuterat satsen: Hvad förstås med »tungus»?
Det radikala genombrottet inom studentvärlden plägar man mer eller mindre obestämdt förlägga till 80-talets år. Utan att här upptaga till diskussion riktigheten af denna
