bakgrund, som 60-talet bildar, inskränker sig till — icke att skapa nya ideal — men att föra dessa ideal ut till offentligheten genom de stora allmänna diskussionsmöten, som då anordnades.
I dessa diskussioner liksom i Verdandis tidigare utveckling synes ingen upplänning aktivt ha deltagit, åtminstone icke spelat någon mer framskjuten roll. Det fanns väl då som nu en hel mängd ynglingar, som oberörda af dagens partimeningar gingo sin egen väg. Naturligtvis sysselsatte sig äfven dessa med litteraturen för dagen, Ibsen, Brandes och Strindberg, men ingen logisk konsekvens bjöd dem att från detta studium styra kosan in i Verdandi. Till dessa helt visst många unga hörde tydligen majoriteten af Uplands studenter. Man kan icke heller undgå att lägga märke till, att nationen själf, så långt den förmådde, sökte hindra inflytelser från radikalt håll att göra sig gällande. Den seden synes nämligen ha insmugit sig på åtskilliga nationer, att »utlänningar» infunno sig vid talöfningarna för att dryfta dagens brännande spörsmål. Mot denna sed står man stadigt på vakt inom vår nation. Det är en ofta förekommande bestämmelse, att icke några »främlingar» äga tillträde till nationens talöfningar. 80-talets historia i denna trängre bemärkelse är alltså för vår nations vidkommande snart gifven. Knappast ett enda spår har den satt i våra häfder. Möjligen skulle man kunna skönja ett sådant i en den 8 februari 1883 förd tidningsdebatt. Kand. A. Wahrenberg föreslog nämligen, att nationen med hänsyn till »de spännande förhållandena i broderlandet» skulle prenumerera på en norsk tidning. Wahrenberg ville för sin del föreslå Aftenposten, medan en annan föreslog Verdens Gang och Morgenbladet, en tredje en centertidning, en fjärde en vänstertidning o. s. v. Slutligen beslöt man sig för prenumeration å såväl en norsk vänster- som
