144
högertidning. Kanske kunde man också med hänsyn till denna tids glupande hunger efter nöjen kunna tala om en emancipation des Fleisches, men älven detta torde vara någonting alltför allmänmänskligt och allmänstudentiskt för att egentligen kunna skrifvas på 80-talets hårdt ansträngda konto. Vidare må ihågkommas, att de radikala strömningarna inom studentvärlden nog möttes och neutraliserades af andra. Jag tänker på två namn, Viktor Rydberg och Pontus Wikner. Visserligen sökte smålandsteologerna med en nästan obegriplig enfald förhindra Viktor Rydbergs inval till hedersledamot i sin nation,[1] men så var ju ock, särskildt på teologiskt håll, författaren till Bibelns lära om Kristus en mäkta omstridd man. Mindre omstridd var väl Pontus Wikner, åtminstone inom studentvärlden. »Sedan Israel Hwassers dagar har ingen ungdomslärare varit så älskad af studenterna som Pontus Wikner», vittnar en samtida.[2] I eminent mening tillhörde Israel Hwasser Uplands nation, såsom student, kurator, inspektor och hedersledamot. Äfven Pontus Wikner tillhörde oss i sin egenskap af hedersledamot. Såsom lektor vid läroverket hade han på sina lärjungar utöfvat ett starkt inflytande och var af dem älskad och beundrad som kanske ingen annan. Icke underligt om dessa sedermera i Uplands nation sökte verka för Wikners val till hedersledamot. Detta skedde också den 20 september 1884, samma år alltså, som insamlingen till en personlig professur åt Wikner pågick bland studenterna. Vid nästföljande mårtengåsfest den 8 nov. var Wikner första och sista gången närvarande på nationens sal. Tanken älskar att dröja vid sådana af ett särskildt ljus kringstrålade minnen i vår nations historia. Här
