inne sågs han alltså, den redan böjda gestalten med de fina veka dragen, den höga rena pannan och de smärtsamt formade läpparna, omsusad af de ungas beundran och kärlek. Kurator, E. A. Wahrenberg, tolkade deras känslor — och så en stunds djup, väntansmättad tystnad. Slutligen reser sig Wikner och talar:
»Uppländska studenter!
Jag tackar Er, mina herrar, för den hälsning, som I hafven bragt mig.
Eder kurator har rätt, då han talar om den sympati, som råder mellan oss. Jag tror på denna sympati, och jag skulle tro på den, äfven om några yttre tecken ej förelåge. Ty sympatien är dubbelsidig; finnes den å ena sidan, så saknas där vanligen icke någon motsvarighet å den andra. Jag skulle därför kunna sluta från den varma känsla för Eder, som jag känner, till en dylik äfven i Edra sinnen. Eder kurator har påmint om det elfvaåriga lärarekall, jag haft mig anförtrodt vid det läroverk, från hvilket de flesta af Eder utgått. Jag hvarken vill eller kan eller bör skatta min lärarefömåga högt, ehuru jag för att hålla mitt mod uppe mången gång nödgats sätta ett större förtroende till den, än som motsvarat verkligheten. Men i ett afseende kan jag täfla med hvem som helst, och det är i varm tillgifvenhet för den ungdom, som på ett och annat sätt blifvit ställd under min ledning. Jag minns många af de glada majdagarna, till hvilka Eder erinring så gärna föres tillbaka. Jag har stått därnere vid läroverkets trappa och sett dessa nyblifna studenter mottagas af sina vänner på uppsträckta armar och i triumf ledsagas bort att krönas med sitt segertecken, den hvita mössan. Då hafva ibland tårar trängt i mina
ögon. Det låg vemod i den synen. Och det af två skäl.
