2
låter sig påvisa, är mindre att undra öfver. Hvar skulle tidernas andliga omskiftelser förnimmas starkare än i studentvärlden? Men äfven den politiska, i egentlig mening historiska. På afstånd skymta fanor och segertåg; studenten slår igen boken och spänner huggvärjan om lifvet, försvinner och kommer kanske aldrig mer igen. Det står en frostig och kall glans kring många sådana notiser ur den äldre nationshistorien. Tidernas skuggor och tidernas sol falla öfver studentens lif, öfver den tysta lilla kammaren, där han bedrifver sitt arbete, och öfver kamratkretsarna på nationssalen. Där är alltid ett fönster öppet utåt samtidens lif. Tankar och frågor, som dryftas därute, tränga in äfven här och sätta unga sinnen i brand. Sånger och lösensord, som klinga där ute i vimlet, eka sitt gensvar vid nationens bord. Halft overkliga och gåtfulla stå stora öden tecknade mot bakgrunden af studentnationens lif. Vi förnimma dem så fjärran och dock så nära som kända föremål stå för oss i den genomskinliga kalla luften en soltindrande senhöstdag.
Det genomgående intrycket af de äldre tidernas nationshistoria är för studenternas vidkommande det passiva, det ödesbestämda, än verkande beklämmande och nedtryckande, än befriande och räddande. Som typ försvann studenten i sin samtids lif. Sin egenart häfdar han ej. En bestämd förändring härutinnan inträder med det nittonde århundradet. Det skall icke dröja många solhvarf fram i seklet, förrän vi finna studenten ute på nya vägar. Han börjar skönja dragen i sitt eget anlete, men icke för att lik sagans Narkissos dröja kvar vid källan i själfkärt drömmeri, utan för att i medvetande om egna krafter och möjligheter lämna sin tribut till samtidens lif, hembygdens, fäderneslandets, ja, i viss mån äfven till kretsar af större omfattning. Så blir studentlifvet en nationell och social faktor; icke bara ett
