196
»Gif plats, gif plats, ty Uplands vingud nalkas!
Han känns igen på gula lockars svaj.
Hör, hur han skämtar, se hur gladt han skalkas
med flickorna vid bordet första maj!
Men ack, hans glädje ligger ej i kannan
ej i buteljer, som han kring sig strött
hans blåa ögon söker någon annan
och märk det vemodsdraget öfver pannan
ett uppländskt klubbisdrag, så sött, så sött!»
Mårtengåsfesten är tydligen alltfort nöjeslifvets största tilldragelse under året, endast jämförlig med majfirandet, och man nedlägger utomordentliga förberedelser härpå. De närmast föregående kvällarna är det ett brokigt lif på nationen. I stora salen hålla skadespelarna på att öfva in spexet, och naturligtvis klickar det i memoreringen, men det går bättre, sedan allas vår Eriksson kommit in med punschbålen. I biblioteket hvässar redaktören sin penna för att kunna få spextidningen färdig, och i ett annat rum har Knut Stangenberg bredt ut på golfvet ett par meter gråpapp för att rita en den allra ståtligaste teateraffisch. Jag har den här vid min sida, och jag ber läsaren se på den. Kan man få ett intimare intryck af en nationsbackanal den tiden? Där är salen med alla landsmännen samlade kring stora bordet. De stå alla med glasen i hand och vänta. Minsann tror jag inte, det är Manasse, som står där vid bordsändan och håller tal. Man känner igen honom på den röda kravatten och det svarta håret. Och den där med den breda ryggtaflan och de randiga byxorna, det är Villehad, trubaduren. Se hur han lyfter glaset mot förste kurator Åkerlindh. Förste kurax ser en smula sträng och öfverlägsen ut — som det ju höfves Uplands nations förste kuratorer. På ett nedre fält sitter Ruben Liljefors vid klaveret och
