»Väl tör han ej af ’attiskt’ smaka
’Grofkornigt’ slag han endast fått
och pepparkorn ska’ kanske haka.
— Törhända blir ock fläsket rått.»
En tröst är det dock
att »litet sauce piquante kanhända
ska göra smaken mera fin,
till smältningen helt säkert lända
ge afgång åt vårt lilla svin».
Till följande år stipulerades det att »om möjligt söka åstadkomma en spexgris med lätt och lekande innehåll, men utan personligheten sårande hänsyftningar eller cyniska utgjutelser» och till redaktör utses Georges Stjernstedt. De tydliga order, som redaktören fått af landskapet, synas emellertid ha vållat honom åtskilliga bekymmer, hvaröfver han klagar i sin anmälan. Särskildt är det frågan om »personligheten», som oroar honom. Emellertid lofvar han att göra sitt allra bästa: »att vara vitsig och spydig; och kvick också förstås, så långt det går; med säkerhet åtminstone icke dummare än andra spextidningar». Vidare heter det, att tidningen sympatiserar med öfverhufvud alla sträfvanden inom nationen, utom nykterhetssträfvandet, mot hvilket tidningen förklarar krig på lif och död. Dess enda eftergift åt nykterhetssaken är en tillåtelse för läsaren, att i dess rader insupa, dock insupa »nyktra idéer». Kärt barn har många namn. År 1903 uppenbarar sig tidningen som »Vårsoppan». Både med afseende på utstyrsel och innehåll tar helt visst Vårsoppan priset fram för sina äldre kolleger. Att särskildt omnämnas förtjänar en talangfull parodi på Tegnér:
