karaktär af höghet och lyftning därigenom. Stora minnen i vårt folks eller i universitetsstadens lif få ej gå förbi, utan att de ock ställas fram lefvande och friska inför nationens öga. Något motstycke härtill har ingen föregående period af vår nations historia att uppvisa. Att dessa festligheter ännu länge behållit sin särskilda glans äfven för den, som endast på afstånd genom handlingar och bref kan vinna en föreställning härom, det torde utan tvekan kunna sägas vara inspektörs, professor Tullberg, förtjänst. De ofrånkomliga representativa förbindelser, som åligga en nationsinspektor, har han löst på ett sätt, som alltid skall minnas inom uppländska studenters krets. Låt oss först erinra oss det festliga minne, som knyter sig till den 6 september 1893. Under stora festligheter firade man då i Upsala det såväl för kyrkan som för universitetet evigt minnesvärda året 1593, Upsala mötes år. Redan i maj månad hade Uplands nation vidtagit preliminära åtgärder och tillsatt en sjumannakommitté för att förbereda en fest också på nationen, då man ju med skäl kunde vänta en stor tillströmning af gamla upplänningar till staden. Den 6 september har nationen också glädjen att se många sådana samlade på sin sal. Vid detta tillfälle, liksom vid så många andra håller inspektor ett tal på vers. Det blir en blick tillbaka öfver svunna sekler, och en aningens och hoppets blick framåt. Särskildt intressant är den målande skildringen af Upsala fordomdags:
»Här låg en liten samling trähus då
med gröna torftak och med rutor små
vid krökta gator och vid trånga gränder,
och uthusbodar klädde Fyris stränder.