200
vårkvällen, och från parker och trän kom det en doft så berusande och skön, att man aldrig känt det så härligt att vara student som just då.
Med dessa majkvällars poetiska behag kunde endast de s. k. preciosafesterna täfla. De höllos på nationssalen under den mörka årstiden, icke sällan i samband med öfriga nationsfester. Om preciosafesterna skulle en hel liten afhandling kunna skrifvas. De torde ha en aflägsen släktskap med juvenalernas turkiska musik på Wennerbergs tid, som återigen kanske får betraktas som en på underliga vägar senfödd afläggare af de dionysiska mysterierna i Hellas.[1] Åt preciosafesterna förlänades också en viss mystisk karaktär, som särskildt på nykomlingen utöfvade en egendomlig tjusning.[2] Hvad man sökte i preciosafesten var icke den bullrande glädjen, icke det tunga ruset, utan framför allt den utsökta stämningen, romantiken, det trolska färgspelet i de blåhvita lågorna från brylån. Salen var höljd i mörker. Tystnad skulle härska där. På utbredda filtar och mattor slog man sig ned i skjortärmarna kring den kokande kitteln med sångarna längst fram, och när den hemlighetsfulla brygden var färdig, stämmer man helt sakta upp zigenarkören ur operan Preciosa med det vackra anslaget:
»Se purpurskyn vid österns bryn, som bådar att dagen är när.»
Preciosafesterna hade redan uppkommit under föregående period, men deras egentliga glanstid sammanfaller med 90-talets första år. Det är mer än skada, att de numera synas ha skattat åt förgängelsen.
Den Tullbergska perioden af nationens historia är de stora solenna festernas tid. Den får sin särskilda
