det hvita vackra skägget och det soignerade utseendet, mannen med det oförbränneligt goda humöret, alla studenters farbror och vän, själf ungdomlig och studentikos ända in i det sista, landshöfdingen öfver Upsala län P. J. Bråkenhielm. Såg man honom i studentlagen, hvem bland de unga var pojkaktigare, friskare till lif och själ än han? Hvems skratt klingade gladare, och hvem förstod bättre än han att »dra» en god historia? Han hade sitt eget sätt att sköta studenternas oundvikliga mellanhafvanden med den s. k. rättvisan, och säkerligen finns det mången gammal Upsalastudent, som sväfvar i okunnighet om, hvad han i det fallet betydde. Jag har fått i min hand en polisrapport angående ett 4-november-gruff år 1899. Jag erinrar härom med så mycket större glädje, som jag därigenom, åtminstone i förbigående, får tillfälle påpeka ett i äldre tiders studentlif högst väsentligt drag, 4-novembergruffen. Det började denna gång, liksom så många andra, utanför Rullan med att 200 studenter icke kunde förhålla sig tysta. Från Rullan flyttades skådespelet till Stortorget och Nybron. I gripande ordalag skildras här i rapporten alla de besvärligheter, som vederbörande denna sköna novembernatt måste utstå. Icke mindre än nio studenter anhöllos; läsaren kan lugna sig, det var ingen upplänning med. Från polismästaren har rapporten gått den vanliga vägen till landshöfdingeämbetet, och på baksidan af rapporten har Bråkenhielm med sin allt annat än prydliga handstil afkunnat den salomoniska domen: Hvilar till oktober 1900. Det är som man kunde se spjufvern glänsa i ögat bak pincenéen. Roma locuta est. Det blef som han sagt. Först året därpå i oktober kommer den egentliga resolutionen i form af en på samtliga nationer, äfven vår, genom inspektor i allmänna ordalag »uttalad förmaning att den 4 november söka iakttaga ett värdigt uppförande». Sådan
