midt emot vaktmästarebostaden. Men där uppe är allt sig likt, gulnadt och visset, en viss torftighet som i ett gammalt hus, där inte längre någon bor. Och vi finna det riktigt vackert med dess enkla tarfliga möbler med storblommiga öfverdrag och slitna sitsar, nu när solen lyser in genom fönstret och faller så varm och försonande öfver de mörka, anilinfärgade väggarna i stora salen. Lågt i taket är det också därinne. Många tåg af nybakade studenter draga gatan fram utanför Uplands nation med dess stilfulla arkitektur, men de bara vifta med mössan at den gamla nationen, som ligger därinne i majgrönskan, och försvinna inom finare dörrar. Och äfven här inne finns det folk, som går omkring och rynkar på näsan, jämrar sig öfver den dåliga ventilationen, petar på den trasiga stoppningen i sofforna och gör sig lustig öfver allting. De skulle bara veta, de öfvermodiga, hur svårt vår andre kurator har det att få nationens debet och kredit att gå ihop, hur mången sömnlös natt han har att kunna bringa ihop de fattiga styfrarna för amorteringen på det välsignade sparbankslånet. Underligt nog, äfven inspektor ser inte belåten ut. Men han säger ingenting, han bara går omkring och tiger — som det höfves en vis man. Men så bryter det löst. Grannen midt öfver gatan, han som byggde det fina huset, kan icke försona sig med utsikten åt Uplands nations gård. Den sticker honom i näsan. Så komma stadens herrar, lukta, titta, och säga: Quelle odeur!», och så utdömes huslängan åt Sysslomansgatan af stadens hälsovårdsnämnd. Det var i året 1898. Det slog ned som en bomb i nationen däruppe. Fattig var hon förut, så skulle detta komma till!
Hur skall man nu bära sig åt? Några fundera på att skaffa sig nödig ersättning i källarhvalfven, andra föreslå, att det skulle byggas ett litet prydligt lusthus vid husets ena framskjutande länga åt S:t Johannesgatan,
