ett rampris af 2,000 kronor bortslumpades till Nordiska museet. Disputationsöfningarna eller, som de numera kallas, talöfningarna, hvilka vi så många gånger följt till grafven, lefva äfven under Tullbergska tiden upp igen, men med svagt lif. Ledare för dem under dessa år (1893—1906) äro bland andra: F. Fröblom, Oscar Mannström, O. Sjögren, Fr. Åhlander och Gunnar Bendz. Efter 1906 synas de återigen ha försvunnit.
Till nationens hittills icke alltför välförsedda konstsamling göras under denna period åtskilliga betydande förvärf. År 1891 anskaffas porträttet af nationens förre hedersledamot, den alltid i varmt minne kvarlefvande, oförgätlige Pontus Wikner. Porträttet aftäcktes den 7 februari nämnda år. År 1901 erhöll nationen som gåfva af konstnären O. Hermelin hans tafla »Blommande klöfverfält» och 1903 af universitetets ritlärare Holmgren ett porträtt af rektor Manfred Floderus. Genom frivillig insamling bland landsmännen år 1905 förvärfvade man sig ett verk i gips, »Britta», af den unge konstnären Carl Eldh. Öfverhufvud är den konstentusiasm påfallande, som i dessa tider synes ha gripit landsmännen.
Ett vittnesbörd härom är ock, att nationen år 1903 till hedersledamot väljer sin frejdade landsman Bruno Liljefors. När Uplands nations historia om hundra år här efter kanske kommer att skrifvas, skall författaren af den helt säkert veta att ge en ännu bredare och fylligare framställning åt Uplands nation under Tycho Tullbergs inspektorat, än hvad vi här af lätt insedda skäl kunnat göra. Det återstår oss endast att till sist omnämna professor Tullbergs afsked från Uplands nation. Hela höstterminen 1907 står på sitt sätt i afskedets tecken. Redan i sitt hälsningstal till nationen vid första höstlandskapet erinrar inspektor om, att denna termin var hans sista som professor och inspektor, och äfven vid senare
