någon afsevärd ökning sedan århundradets början, så är dock dess medlemssiffra konstant, medan både Fjerdhundra och Roslags visa oss en ständigt, sakta men säkert fallande kurva. En förening mellan de tre nationerna synes alltså hafva varit en ren lifsnödvändighet för både Fjerdhundra och Roslags liksom den för Uplands naturligtvis måste hafva varit önskad såsom en högst värdefull tillökning såväl i numerär som kraft. Det fanns både inom Fjerdhundra och Roslags nationer medlemmar, som man inte ogärna skulle se som Uplandi.
Att äfven hos de tre uppländska nationerna ganska tidigt en bestämd önskan gjort sig gällande att uppträda som en enhet gentemot de andra större och mäktigare nationerna framgår bland annat af den ständigt upprepade klagan öfver den förment orättvisa fördelningen af de akademiska disputationerna. Inom Fjerdhundra och Roslags nationer synes nog också en viss känsla af att på högre ort få stå tillbaka för Uplands nation gjort sig gällande. Det ser man bland annat af det ständigt återkommande klagomålet öfver kollektstipendiernas fördelning. Den 11 december 1800 beslutar sålunda Roslags nation att ingå till Högvördiga domkapitlet med klagomål häröfver. Det fram hålles som en alldeles särskild oegentlighet, att Uplands nation får på sin lott 25 sådana stipendier, medan Fjerdhundra får nöja sig med 9 och Roslags med 8; den sistnämnda erhåller således föga mer än femtedelen af de kollektmedel som inflyta, ehuru omkring hälften af dessa medel härröra från de socknar, som tillhöra Roslagen.
De ideella synpunkterna torde nog också hafva lagt sitt tungt vägande ord i vågskålen. Enhetstankar i stort mellan splittrade folk lågo ju i tiden, hvarför icke då äfven i smått mellan nationerna i ett akademiskt samhälle. Allt detta var frågor och synpunkter, som
