42
sålde den till handlanden Erik Brundin, som redan efter sex dagar afyttrade den till Uplands nation med en förtjänst af 666 Rd. b:co eller tusen kronor. Med sitt läge strax ute vid Luthagsängarna, där stadens svin gingo i vall, torde gården mer hafva gjort intryck af mindre landtgård än af respeklabel stadsgård.
Ofvan nämnda uppgifter, som hämtats ur Kjellbergs lilla uppsats, stämma förträffligt öfverens med brandförsäkringsbrefvet af år 1828. Det omnämner ett boningshus af tegel, ett uthus af korsvirke med tak af tegel, ett mindre uthus af korsvirkebräder, ett tredje uthus af stolpar och bräder samt ett hvalfhus af trä. De källarhvalf, som man vid senare gräfningar i nationens trädgård påträffat, måste alltså ha tillhört gården före 1809 års brand. Den brunn, som ännu till våra dagar funnits i Lutgränden, har ursprungligen stått på gamla tomten, nuvarande Västmanlands-Dala nations gård, men genom nya gaturegleringen 1810 kom den att stå utanför till allmänt begagnande.[1]
Efter de omfattande reparationer, som nationen snart lät sin gård undergå, företedde den naturligtvis en helt annan anblick. Men härtill få vi senare tillfälle att åter komma. Af det åt S:t Larsgatan belägna stenhusets många rum torde det ursprungligen icke hafva varit mer än en mindre sal i andra våningen, som nationen tog i anspråk för egen räkning. Tidningsrum, kontorsrum, förmak och dylikt voro för dåtidens studentlif helt säkert öfverflödiga lyxrum , för hvilka man icke ägde någon användning. Det var tillräckligt för nationens behof att
- ↑ Angående äganderätten till Lutgränden, hvarom vänskapliga strider länge förts mellan de bägge nationerna, har Ivar H. R. Widegrens år 1910 verkställda undersökningar gifvit vid handen, att äganderätten tillkommer staden och icke någon af de båda nationerna.
