är ett bland de få i sin helhet bevarade tal, som Hwasser hållit inom vår nation.
Talaren vänder sig först till de närvarande Uplands fäder. Han frambär nationens varma tack för gåfvan af det egna hemmet, som hur dyrbar denna gåfva än är, dock icke utgör föremålet för nationens största tacksamhet. Ty det är de i vår hembygd uppvaknande faderliga tänkesätten, hvars yttre tecken denna gåfva är, hvaröfver nationen i närvarande stund mest gläder sig. Festen som i dag firas är därför icke allenast en tacksamhetens, utan också, och framför allt, en hoppets. Ingen af Uplands studerande söner skall från och med denna dag behöfva känna sig — i ordets svårare mening — faderlös. Hvilken betydelse det kan ha äfven för eftervärlden, att den späda plantan redan i sin blomningstimma skyddas och vårdas af ömma händer, så att icke en öfvermäktig nöd fördärfvar den, därpå ha vi inom Uplands nation ett talande exempel, i dess forne inspektörs, Olof Celsius, förhållande till Linné. Det är en förfärlig tanke, att mången yngling stått där som Linné med innerlig och stark längtan till sanningen och ljuset, men nöden ryckte honom ned i djupet, ty där kom ingen Celsius och räckte ett faderligt stöd åt den vacklande. Därefter vänder sig Hwasser till sina yngre bröder inom nationen. En klar inblick i Hwassers känslor för landsmän och hembygd skänka oss hans ord:
Bevaren eder oskuld, ty oskulden är själens hälsa. Älsken vetenskapen, ty den är vägen till visheten; och visheten är den eviga gudomliga sanning af hvilken släktena lefva. Vården ibland eder enighet och frid, och må vänskapen gifva glädje åt edert lif. Glädjen är blomman af lifvets djupaste allvar, och har intet att göra med den bedrägliga fröjd, som födes af stegrade njutningar. Älsken fosterbygden! Den lefver i en historia, som
