Sida:Uplands nation 1800-1914.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

56

utgör en minnesvård öfver det forntida Sverige. Den lefver äfven i en natur, af bördiga slätter och malmrika berg, som tala till oss om det tysta sträfsamma arbetets dyr­köpta segrar liksom om svensk mannatro och ära. Den lefver slutligen i de ädla och högsinnade fosterbygdens söner, hvilkas minne ej dör, förrän historiens fackla slocknar. — Sist nedkallades den Högstes välsignelse öfver det nya nationshuset och den ungdom, som där skulle bo och vistas.

Helt ofullständigt har det lyckats mig att återgifva det storvulna, mäktiga talet, men kanske ändå att en och annan läsare redan af de brutna, löst sammanfogade tankegångarna och uttryckssätten kan få en föreställning om den festliga stund, som Uplands nation denna skym­mande decemberdag upplefde. Hwasser i kretsen af sina unga landsmän måste alltid ha varit en vacker syn, isynnerhet när som nu en stark och festlig stämning göt sin glans öfver bilden. Det måste ha varit vid ett liknan­de tillfälle, fast några år senare, som Johan Nybom sett och hört Hwasser, när han sjöng:

»Med nordmannadygd och med nordmannaära
i nordiska ynglingahjertat du står;
med vördnadens andakt du odlar din lära,
när skönslöjad vishet från läpparna går;
i hjertat det stora, det heliga bor,
och, Fader, du känner, på hvilken du tror.

Lys vishet, lys frid öfver knoppande lunder,
läk såren på bildningens klassiska jord,
och tyd oss naturens och kärlekens under
med patriarkaliska siareord!
Stå hög bland din ungdom i grånande hår
som eken i silfver bland rosorna står.»