Hwasser i såväl det ena som det andra se ytterst farliga, allt godt och förnuftigt samhällslif upplösande revolutionära tendenser. Den försiktige kryper undan i spiselvrån och sveper nattrocken omkring sig, medan ovädret drar förbi, men här var en, som med blottat bröst och med dragen klinga kastar sig ut i striden för gamla, bepröfvade ideal.
En ljuspunkt — en kväll af obeskriflig stilla stämning — skänker valborgsmässoaftonen 1839. Då aftäckes det vackra, af Sandberg målade porträttet af Hwasser, och Nybom sjunger, men med stänk af vemod i sin sång:
»När så vi ’verkat i dens verk oss sände’,
och vikit bort från lifvets vädjoban,
och andra slägten gå i dessa salar
att fira om en högtid liksom vår;
när eldar tändas öfverallt i bygden
som stolta vårdtorn öfver minnets grafvar
och sångens jubel går mot aftonskyn —
du än står qvar, en manligt herrlig bild
af tiden skonad uti dessa salar,
och som din läras blomma hög och mild
om oss och denna högtid talar.»
De ofvan erinrade betydelsefulla händelserna från åren 1838—39 kunna synas stå i ringa eller intet samband med den närmare anledning, som föranledde Hwassers afgång som inspektor. Men det förhåller sig icke så. Huru djupt deprimerande de inverkade både på själsoch kroppskrafter, framgår med all tydlighet af Hwassers själfbiografiska uttalanden. Och de i sin mån voro särskildt ägnade att på ett olyckligt sätt predisponera honom för den olyckliga situation, som hösten 1839 ställde i hans väg. Denna händelse har icke i och för
