inspektor för en talrik nation och till det disciplinens allvarliga vårdarekall, som åligger en sådan befattning. Det förhållande, som förbinder en nation med dess inspektor, bör vara enigt, men tillika innerligt och lefvande. Det bör ej grunda sig blott på ömsesidiga tjenster eller ömsesidig artighet; ty de s. k. vänskapliga förbindelser, som icke hafva en djupare rot, äro förgängliga och vexlande, icke blott efter lifvets utan efter årets — ja, efter dagens skiften. Afgjordt förkastlig och verkligt förderflig är åter den förening, som skall grunda sig på undfallandet å ena sidan för riktningen till det dåliga och klandervärda, och på smickrets och den låtsade tacksamhetens, för hvarje ädelt sinne vidriga återsvar ifrån den andre. Det är deremot den varma, allas sinnen genomträngande nitälskan för ett högre gemensamt mål, som utgör den enda säkra och varaktiga grunden för all sann vänskap, allt brödraskap, all fri förening af hvad namn och beskaffenhet den vara må. Det mål, som en inspektor och dess nation hafva att gemensamt eftersträfva, är stort, heligt och upplyftande. Det är likartadt med universitetets i allmänhet; men nitet, som sträfvar derefter, genomtränges
