72
inom den inskränktare sferen äfven af fosterbygdskärlekens lifvande värme. Min kärlek till min fosterbygd och dess ungdom utgör en vek och retlig punkt i mitt lynne. Det närmare band, som förenat mig med eder, har därför varit en bland mina käraste förbindelser, och då det nu måste slitas, kommer milt hjerta att länge blöda derefter. Men min kärlek kan derför icke upphöra. Jag älskar nu och skall troligen alltid, så länge jag lefver, älska Uplands ungdom, dess välgång, förädling och ära. Emottagen derför mitt farväl såsom från den varmaste vän Edert samfund nu sannolikt äger. Hafven tack för nio år! Ingen af Eder eller Edra föregångare har mig veterligen gjort eller sagt något, som i ringaste mån kunnat personligen såra eller förolämpa mig, och om jag kunde värdera de nu vanliga tillgifvenhetsbevisen, prisets och smickrets offer, så har jag mottagit dem i öfvermått. Men — jag tackar eder ej derföre. Deremot hafva flera af edert samfund utmärkt sig ej blott genom allvar och flit, utan äfven genom en sådan framgång i studier, att deras kunskaper och skicklighet måste af alla värderas; och åt dem hembär jag min varmaste tacksamhet. Den glädje de ha gifvit mig är större, än att jag kan uttala den med ord. Att jag äfven haft anledning till sorg, derom vittnar hvad som händt i dag. Men, vare mitt hjerta nedtyngdt af sorg eller klappande af glädje, lika allvarlig är min önskan för eder välgång! Gud välsigne Eder!»
En olycka kommer sällan ensam, heter det. Den närmaste följden af det nyss skedda var att äfven förste kurator, docenten Fr. C. Afzelius, afgick från sin post. Som hvar och en kan se af Hwassers afskedstal till Uplands nation, bottnade hans beslut ytterst i en idémotsats, icke i några personliga motsättningar. Och som de förra för högsinnade personligheter ofta äro lättare att
