98
hade blivit rånad av en ohängd skurk, som heter Pedro Imanez, och som jag skulle be er lägga vantarna på, när ni fått tag på honom. Jag försökte ta ifrån honom kartan i den där saloonen… det var orsaken till uppträdet. Men ni känner förmodligen redan till alltsammans, eller hur?»
Löjtnanten funderade några ögonblick, innan han svarade. Han hade väntat sig, att fången skulle uppträda på ett helt annat sätt, som givit honom grundad anledning att ge utlopp åt sin harm och besvikelse. Som det nu var, måste han nöja sig med ett vanligt förhör.
Jim Blasco hade för längesedan lagt märke till Pedro Imanez, som stod ett stycke bakom Estella, men låtsades ej se honom.
»Ni kom i sällskap med styrman Bill», fortfor Pablo Estella slutligen. »Hur träffade ni honom?»
Hans ton var nu mindre barsk och tvär än förut.
»Ni vet redan, att den där banditen Salandra tog med sig mig och unge Foster som fångar», svarade Jim Blasco. »Styrman Bill lyckades befria oss, och det var, när vi flydde för honom, som ni kom till med ert folk.»
»Jaså, styrman Bill lyckades verkligen befria er», utbrast polislöjtnanten. »Nå, talade han med er om kartan?»
»Det hunno vi aldrig», svarade Jim Blasco. »Jag frågade honom, innan jag gav mig i väg, och då svarade han, att jag inte skulle vara orolig, för han hade gömt den på ett säkert ställe i bergen.»
Estella undertryckte en svordom.
»Men nu», återtog Jim Blasco, »så tycker jag, att det kunde vara på tiden, att jag fick armarna fria igen. Jag har ju inte gjort något ont, och jag vill ingenting hellre än hjälpa er. Jag tar nämligen för
