givet, att det är er avsikt att befria Willy Foster och näpsa den där boven Salandra…»
Polislöjtnanten tvekade några ögonblick, men det syntes tydligt på honom, att han funderade på att villfara fångens begäran. En sådan man som Jim Blasco från Texas kunde antagligen vara honom till god hjälp, att döma av vad han hittills hört om honom.
Nu blev det liv i Pedro Imanez, som hela tiden stått orörlig i bakgrunden.
»Tro honom inte, excellensa», utropade han och rusade fram. »Han ljuger, den listige skurken. Han har naturligtvis kartan på sig. Varför skulle han annars ha övergivit Willy Foster, som han kallar sin skyddsling?»
»Vad ser jag», utbrast Jim Blasco i en ton av den största överraskning. »Pedro Imanez, den där skurken, som rånade Willy Foster! Han är här, mitt ibland lagens representanter! Hur kan det komma sig, löjtnant Estella? Eller…»
»Det är inte er sak att fråga», avbröt honom polislöjtnanten barsk. »Han är här, därför att jag behöver en vägvisare. Blanda er inte i mina angelägenheter. För övrigt…»
Han avbröt sig tvärt, ty mestizen kunde inte längre styra sitt ursinne mot mannen, som gäckat alla hans planer. Han hade rusat fram och måttade ett knytnävsslag mot fångens ansikte.
Han hann emellertid ej utföra sin avsikt, ty Estella grep honom i sista ögonblicket i armen och slängde undan honom med en kraft, som man ej kunnat tilltro en så liten och spenslig karl.
»Undan, ditt kräk», röt han. »Vem har givit dig lov att blanda dig i förhöret?»
Därefter vände han sig mot Jim Blasco.
