nu skaka hand med varandra och resonera en smula, om vad som är att göra.»
Innan Estella hunnit svara, hade han fattat hans hand och tryckte den så kraftigt, att den lille polislöjtnanten gjorde en grimas av smärta.
»Om jag vore i ert ställe, löjtnant», fortfor Jim därefter, »så skulle jag akta mig för att använda det där ohängda halvblodet som vägvisare. Jag förstår mycket väl, att ni ansåg det nödvändigt att skona honom tills vidare, men nu behövs han ju inte längre eftersom ni ju vet, var ni har att söka Salandra.»
»Excellensa», inföll mestizen ivrigt, »får jag…»
Han avslutade ej meningen, ty Jim hade hastigt stigit fram och gripit honom i armen, som han vred om med ett så hårt grepp, att Pedro Imanez jämrande sjönk ned på knä alldeles ur stånd att röra sig.
»Så där ja», sade Jim, innan Estella hunnit få fram ett ord, »på knä skall boven avvakta sin dom.»
Därefter vände han sig mot polislöjtnanten och fortfor, utan att släppa sitt hårda grepp om mestizens arm:
»Ursäkta avbrottet, löjtnant, men jag måste tysta munnen på den där hunden för att få tala till punkt. Det är en sak, jag måste säga er, som jag inte ville komma fram med, så länge ni inte hade övertygat er om, att ni kunde lita på mig.»
»Vad då?» frågade Estella utan att bry sig om Pedros jämmerrop.
I själva verket var han ganska belåten med att få ett tillfälle att stuka till mestizen, vilkens utlovade hjälp han haft så föga nytta av.
»Tycker ni inte själv, att det var bra underligt», fortfor Jim Blasco, »att en så slug och försiktig general som den där boven Salandra lät den här gossen slippa undan? Små sår och små fiender skall man inte
