102
förakta, och den här karlen hade ju varit tjänare åt Galne John, som hittade gruvan på sin tid. Tycker ni inte, att det är besynnerligt, att Salandra lät en sådan fin fågel flyga sin kos?»
»Han sade, att han lyckats rymma», svarade Estella.
Han såg nu helt villrådig ut, ty han måste medge, att Jim hade rätt. Han tänkte ej på, att Salandra haft så mycket annat att tänka på den kvällen, att han ej bekymrat sig om, vart mestizen tog vägen.
»Det är också en annan sak, som förefaller en smula underlig», fortfor Jim Blasco. »Tycker ni inte att det var egendomligt, att ni mötte Salandra så precis på pricken. Antag, att hans banditer inte skjutit efter oss, hur skulle det då ha gått? Ni skulle aldrig ha anat, att han befann sig så nära, och så hade det varit en lätt sak för honom att överrumpla er, inte sant?»
»Jo, det måste medges», svarade Estella dröjande.
»Jag vill inte precis påstå, att det är, som jag nu säger», fortsatte Jim, »men det kunde ju tänkas, att Salandra inte vill bli besvärad av gendarmer under den närmaste tiden. Det kunde också tänkas, att han och den här skurken äro kompanjoner i fråga om Galne Johns guldgruva. Ju mer jag tänker på den saken, desto troligare förefaller det mig. Hur skulle Salandra annars ha kommit över kartan så hastigt den där kvällen? Och jag kan slå mig i backen på, att Pedro var mycket noga med tiden, när ni skulle ge er av…»
»Det stämmer, det stämmer», utbrast Pablo Estella, som nu var helt och hållet övertygad om, att mestizen blivit utskickad av Salandra för att locka honom i en fälla. »Din skurk», fortfor han, »jag skall…»
I samma ögonblick lossnade Jims grepp om mestizens arm, och denne sprang upp som en fjäder. Han
