hade hört vartenda ord, fastän smärtan hindrat honom att få fram annat än ett enda utdraget jämmerrop, och han förstod, att han nu var förlorad.
Med ett långt språng skyndade han förbi karlarna och var i nästa ögonblick framme vid den plats, där hästarna voro tjudrade.
»Caramba», utropade polislöjtnanten, »låt honom inte komma undan, den skurken, skjut, era slöfockar, skjut!…»
En del av karlarna sprungo efter den flyende, andra höjde sina gevär. Men det var redan för sent. Pedro Imanez hade lösgjort sin häst och jagade i vild fart därifrån. Karlarna, som skulle skjuta, vågade ej avlossa ett skott, ty mellan sig och den flyende hade de sina kamrater, som de ej ville riskera att träffa.
Få ögonblick därefter var mestizen försvunnen i skogens mörker.
»Vad var det, jag sade!» utropade Jim Blasco. »Skicka i väg några karlar efter honom, löjtnant, annars vet man inte, hur det kan gå. Han får inte komma undan.»
Polislöjtnanten var ej sen att följa uppmaningen. Han gav befallning till några av karlarna att stiga till häst och sätta efter den flyende.
»Ni måste ursäkta mig löjtnant», sade Jim Blasco, när Estella kom tillbaka till honom, »Jag skulle ha hållit i honom bättre.»
»Ja, det borde ni ha gjort», sade Estella buttert.
»Hade jag kunnat ana, att han var så kvick i vändningarna», fortfor Jim ångerfult, »så skulle jag minsann ha sett upp. Men vem kunde ana detta? Han är slugare, än man kunde tro, den skurken! Nåja, vi få väl hoppas, att de få tag i honom.»
»Det är minsann inte lätt», sade Estella misslynt, »så mörkt som det nu är. Nå, han skall inte undgå sitt
