gelägen. Misstror ni mig, så vill jag naturligtvis inte ha dem. För resten kan saken lätt ordnas på ett annat sätt, som utesluter all risk för er.»
»Hur menar ni?
»Om ni skulle vilja vara vänlig och ta hand om mina revolvrar. Ni kan sticka dem i bältet tills vidare. Jag ber om den äran att få rida bredvid er, och om det skulle hända något, så kan ni ju räcka mig dem.»
»Jag vill gärna tro er», sade polislöjtnanten efter att ha funderat några ögonblick, »men ni förstår nog, att en man i min ställning aldrig kan vara nog försiktig.»
»Det förstår jag så väl, svarade Jim, »annars dugde ni inte på en så ansvarsfull post. Men å andra sidan vore det retfullt, om jag inte skulle ha någonting att skjuta med, om det skulle behövas.»
»Det är sant», medgav Estella, »och jag skall gå in på ert förslag. Jag skall ta hand om era revolvrar, och ni skall få dem om det skulle behövas. Geväret kan ni väl undvara, eller hur?»
»Ett gevär är inte till mycken nytta under natten, och det gäller att slåss på nära håll», svarade Jim. »Och någonting annat kan det inte bli fråga om. Längre fram är jag säker på, att ni inte kommer att misstro mig mera.»
»Jag misstror er inte”, försäkrade Estella artigt, »men ni förstår…»
»Ja visst, det sade jag ju nyss», svarade Jim lika artigt.
Karlarna, som skickats ut för att förfölja Pedro Imanez, kommo nu tillbaka med oförrättat ärende. Estella ryckte på axlarna — det tjänade ingenting till att förebrå dem. Han hade inte väntat sig, att de skulle lyckas.
Få minuter härefter satt hela truppen till häst. El-
