106
darna hade blivit släckta, och man var redo att ge sig i väg.
Polislöjtnanten red i spetsen med Jim Blasco bredvid sig.
»Är ni inte rädd, att jag skall ge mig i väg, alldeles som Pedro Imanez?» frågade den senare i skämtsam ton.
»Åhnej», svarade Estella godmodigt, »det har ingen fara. Jag antar, att ni inte vill ha en revolverkula i kroppen… det skulle vara den säkra följden av ett sådant försök.»
»Jag kan inte precis säga, att jag har lust till det», sade Jim med ett leende, som den andre inte kunde se på grund av mörkret. »Jag skulle gärna vilja behålla livhanken en tid till. Jag har en ouppgjord räkning med en viss Salandra att klara först.»
»Det har jag också», mumlade polislöjtnanten mellan sammanbitna tänder.
»Jag vet», sade Jim, »och därför komma vi nog att bli goda vänner under den närmaste tiden.»
Nu var det Estellas tur att småle. Han tänkte för sig själv, att när han väl kommit över den dyrbara kartan, skulle han nog göra processen kort med Jim Blasco från Texas.
De redo mycket långsamt , ty det var alldeles kolmörkt inne i skogen. Vägen gick över några berghällar, och mellan dem växte täta buskar, som de måste tränga sig fram emellan.
Det var ej svårt att hitta, ty vägen angavs tydligt av en strimma av den stjärnklädda himlen över deras huvuden.
Då och då passerade de en glänta, som bildades på de ställen, där den hårda berggrunden ej tillät någon växtlighet.
De hade just passerat förbi en sådan glänta och be-
