till den enkla inredningen av festsalen, där nyss de dansande paren virvlat omkring mellan borden till musikens toner.
Men så var det också en amerikansk saloon av tvivelaktigaste slag i ett mexikanskt fiskläge vid stillahavskusten, helt nära gränsen till Nordamerikas Förenta stater.
Fiskläge var kanske ej rätta ordet. För ett par år sedan hade det varit så. Då fanns där blott några små hus intill den naturliga fiskehamnen. Sedan dess hade där vuxit upp en hel stad med gator, krogar och hotell samt en talrik och synnerligen brokig befolkning. Och dess namn hade blivit vida bekant över hela världen — Vuarico.
Till denna plats strömmade äventyrare och lycksökare från alla jordens håll och kanter alltifrån den dag, då det blivit känt, att en europeisk forskningsresande i dessa trakter av en ren slump träffat på en givande guldfyndighet. Han hade blivit stormrik på kuppen, och ryktet om hans framgång lockade dit massor av nya guldsökare,
Först kommo kaliforniska guldgrävare, som förgäves frestat lyckan på de gamla guldfälten i Kalifornien, och efter dem följde en lång rad av människor från de mest skilda länder och världsdelar.
Många funno också, vad de sökte, nya inmutningar gjordes, och flera av guldsökarna blevo enormt rika på otroligt kort tid. Men för de flesta blev alltsammans en missräkning. Antingen måste de vända om fattigare, än de kommit, eller också stannade de kvar och togo tjänst hos de mera lyckligt lottade.
Genom Vuarico kommo de alla — där landade fartygen, som förde med sig nya skeppslaster av lycksökare och äventyrare. De nyblivna rikemännen omsvärmades av en massa tvetydiga existenser, både män
