Hoppa till innehållet

Sida:Upp med händerna 1945.djvu/12

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

8

och kvinnor, som hjälpte dem att låta de lätt förvärvade pengarna rulla. Det rådde ett vilt och muntert liv i det forna lilla fiskeläget, den ena krogen, det ena hotellet växte upp efter det andra.

Det var inte lätt att hålla ordning i detta nyblivna samhälle. Någon riktig ordningsmakt fanns ännu inte. Var och en fick freda sig och sitt på egen hand, revolvern satt löst i bakfickan, och titt och tätt gåvo skarpa skott genljud i staden, utan att någon bekymrade sig därom.

Så kunde det komma sig, att nu ett helt sällskap befann sig i en enda mans våld. Ingen tänkte på att göra minsta rörelse till motstånd — då skulle en av revolvrarna där borta vid dörren genast ha börjat tala. Saloonen bestod olyckligtvis blott av ett enda stort rum. Maten lagades vid en spis innanför disken, där även dryckesvarorna stodo uppradade. En bakväg fanns, men den hade naturligtvis på förhand blivit tillbommad utifrån, det var det ingen, som tvivlade på.

Det föll ingen in att säga något, att göra en fråga. Revolvermannens avsikt var tydlig nog.

»Så där ja», sade denne, när alla revolvrarna blivit bortblockade, »nu skall jag säga några ord, innan vi gå vidare. Hittills har allt gått bra, och jag hoppas, att det går ändå bättre i fortsättningen. Jag behöver väl inte påpeka, att det kunde vara farligt nog att lägga några hinder i vägen för mig. För resten skulle det vara att riskera livet i onödan… jag tänker nämligen inte göra det, ni allesammans tror. Jag skall inte beröva någon hans ägodelar. Var och en får behålla sitt.»

Det gick ett mummel av förvåning genom salen. Men fortfarande var det ingen, som vågade göra minsta rörelse.

»Jag har inte heller lust att skjuta ned någon, om